Varför ska man romantisera snö? Är det för att skapa en falsk bild hos folk för att dem ska orka stå ut med det? Att en varm-choklad-dejt ute på snöpromenad ska vara perfekt är rent struntprat. Det är så kallt att tår, händer och näsa domnar och du blir blöt. Man går som en anka för att marken är ojämn och man när så påpälsad att man knappt kan röra sig. Och don't even get me started när det kommer till snöänglar. Sen har vi alla metaforer. Någon är "lika unik som en snöflinga" och någons ögon "glittrar likt snö i månsken".. Ha! Jag är en hopplös romantiker men där går gränsen. Sen när snön smälter blir det stora grå pölar överallt med isklumpar i, sen så regnar det lite och poff så har man en enda eländig isbana över hela stan.
Det märks kanske att jag är allt annat än jolly över att snön har återvänt till malmö. Nu ska jag pälsa på mig och ge mig ut i det vidriga vädret för att köpa margarin. Jag ska göra julkola. Det enda som håller humöret uppe under dessa stränga vintertider. Förutom vin, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar