4th time's a charm

Av ren och skär boredom bestämde jag mig för att besöka en av mina fina streamingsidor för lite strötittande innan jag drar till David för kvällen. Jag fastnade för det mest otänkbara valet; dokumentären om Justin Bieber. Jag tänkte "varför i helvete gör man en dokumentär om denna alldeles för kända skitunge?" och klickade på play. Att det är en sjuk askungesaga är inte det jag mest reagerade på. Denna fanskara han har i sitt följe är... det finns inget ord att beskriva det. Dem är fanatiker. Det är rätt intressant egentligen. Han blir jagad och attackerad av småtjejer vart han än befinner sig. De stångar sig upp på scenen (alltför lite klipp på det där förresten, det var ju döskoj), och säger helt insane saker som att de ska gifta sig med honom och så vidare. Men dessa dumma amerikanerna som arbetar "bakom" honom verkar inte förstå att det är de som gör dessa fanatiker. Vid varje konsert väljer dem en random tjej från publiken som får komma upp på scenen medan han uppträder, för att sätta sig på en stol i mitten. Och då ska lillkillen ge henne blommor och sjunga tätt intill henne och ta henne i ansiktet. Helt jävla sjukt ju. De säger att det är för att få tjejerna att känna sig speciella. Vad tror dem händer med dessa tjejer efteråt? De blir fanatiker. Och tjejerna som inte blivit valda blir ännu mer drivna till att få hans uppmärksamhet. De blir också fanatiker. Vilken soppa. Jag fann den ändå underhållande, även om jag inte är ett Bieber-fan (fast jag kan erkänna att han har en bra sångröst). Att se detta ger en viss varm känsla i magen. Askungesagor finns i verkliga livet. Man har en tendens till att glömma bort det de dagarna man känner att ens egna drömmar är alltför avlägsna.