Det fula fördärvet

Jag hamnar ofta i situationer då jag bestämmer mig för att jag och fördärvet inte längre ska vara så pass frekventa kompisar. Även om jag älskar att spontant arrangera en utekväll en vardag eller som igår, en hemmakväll med ett otroligt vinflöde, så avskyr jag känslan av fördärv som kommer över mig nästa dag. Jag avskyr att känna den bakfulla segheten, som gör att jag rör mig långsammare och uppfattar saker omkring mig annorlunda. Att stå och diska kladdiga glas och torka av kladdiga ytor - jag får det överstökat så snabbt jag bara kan för jag står inte ut med påminnelsen. Jag måste ha stabilitet i livet, och dessa "dagen-efter"-dagarna krossar den stabiliteten. Nu verkar fördärvet ha smugit sig på lite för ofta. Och jag har välkomnat det, sedan ratat det. Man måste bestämma sig för om man vill leva i fördärvet eller inte. Fördärvet blir nog glad om man väljer att leva i det. För det är destruktivt. En ohygglig livsstil att hålla sig till, för den ger ingen säkerhet eller stabilitet. Man tappar känslan av ansvar och sådana saker man tidigare brann för förlorar sin betydelse. För att allt man vill är att ha roligt. Men det är inte roligt nästa dag. För trots att ens motives were good och man inte gjorde något alltför pinsamt, har man ändå svårigheter med att se sig själv i spegeln nästa dag. För allt man ser är fördärv.