Min kära yrkesskada

Att plocka på sig en yrkesskada är egentligen det enklaste i världen. Nästan alla jag känner som arbetar med något specifikt eller kategoritypiskt börjar bete sig på ett visst sätt efter ett tag. Erik började skrika som normalt tonläge eftersom han hanterar så många halvdöva människor i sitt jobb inom hemtjänsten. Min pappa lagar utan problem olika maträtter till alla i familjen på en och samma kväll, då han är van vid många kastruller i luften i sitt jobb som kock. Det enda som fattas är en pappersmeny. Den ger han verbalt istället.
I mitt fall är det så att jag har blivit smått vampyrisk i det faktum att jag numera inte tål dagsljus. Inte så att jag är allergisk, jag klarar ju av att gå ut i solen utan att något hemskt händer, men jag finner det extremt obehagligt. Genom att jobba och vara vaken på natten har jag inte bara vant mig vid att gå upp när det är kolsvart ute, utan jag tycker om det nu också. Att rasta Nicki innan jobbet innebär inte någon morgonstress där man passerar en massa snabbt promenerande människor på väg till skolan etc, fulla bussar och tutande bilar i gryningsljuset. Det innebär en sakta promenad längs tomma, ensliga och ibland dimmiga gator, med månen och stjärnorna att beundra under tiden. Inte träffa på en enda människa (de få gångerna det händer blir jag vettskrämd kan jag säga er). Förmodligen är det för att området jag bor i är ganska lugnt. Men annat är det när morgonen står vid tröskeln och jag slutar jobba, då måste jag ut mitt i rush hour för att ta mig hem, och det är då paniken infinner sig. Det känns som att vartenda människa på trottoaren stirrar på mig. Alla på den fullsatta bussen stirrar på mig när den kör förbi. Jag tittar ner i marken, går snabbare, allt för att komma hem så snabbt och obemärkt som möjligt. Värst är det om det är soligt också. För solen är som en enda gigantisk spotlight som bara lyser på paranoida lilla mig. Och nu får man förstå att jag var tidigare den som livnärde mig på solen och dagsljus, och blev deprimerad av mörker. Nu är det helt tvärtom. Mitt obehag varar hela dagen fram tills jag vaknar nästa natt. Då blir jag bekväm i mig själv igen. Det är minst sagt en otymplig yrkesskada.